Berättelser

Att återvända "Hem"

 En berättelse av Britt Rinnan

 Att återvända som bofast efter många års frånvaro till sin barndomsby väcker många gamla minnen till liv. Man kanske tror att allt skall vara som förut, att livet stått stilla just här. Men mycket har förändrats, precis som på alla andra orter. Här finns inget levande jordbruk och inget öppet landskap längre. Inga kor och inga hästar syns på bete. Inget liv och ingen rörelse runt det som en gång var en skola. Husen är förändrade. Ladorna är borta, likaså logar och sommarladugårdar. Hagar och grindar finns inte mer och på Häbbersåsen finns knappt något kvar. Det märks inget aktivt arbete på det som en gång var åkermark och skogsarbetet sköts på ett helt annat sätt. Det är lätt att glömma hur det var och hur det såg ut. Därför känns det viktigt för mig att vi hjälps åt att minnas och dokumenterar det som en gång var en livaktig, levande by. Det är viktigt att våra barn och barnbarn skall få vetskap och ta del av allt våra förfäder arbetat med och hoppats på. Ett minne som just i detta år är speciellt aktuellt är flottningen. Mitt minne av flottningen är den dag då flottningen för alltid avslutades. Jag tror det var 1952

 

Sista flottningen

 En berättelse av Britt Rinnan

 Mina minnen av flottningen är starkt begränsade. Jag gick i småskolan när man slutade att flotta i ån. Men jag minns stämningar som skapar föreställningar. Flottningen kändes som något speciellt. Pojkarna förberedde sig och det verkade som om de tyckte att det var roligt och att de var förväntansfulla. Det var ett intensivt arbete under en kort period, men det verkade vara något alldeles extra. Jag minns hur de pratade om rännor och höljor, om rumpor och brötar och ibland ramlade någon i och blötte sig och någon åkte stående på timmerstock och höll balansen. Ja, nog var det spännande berättelser och verkade vara ett spännande jobb, ungefär som skogsbränning. Mitt enda personliga minne av flottningen var sista dagen det flottades. Jag var ledig från skolan den dagen. Mamma och jag skulle gå till dammen och titta. Det skulle vara extra högtidligt och festligt den dagen. Men innan vi gick skulle vi äta litet mat. Mamma gräddade tunna pannkakor som jag fick äta och det var sirap på. Riktig fest var det. Men efter en stund fick jag tandvärk. Jag hade en sån fruktansvärd tandvärk hela vägen till dammen och hela tiden när vi var där. Jag minns inget av vad som hände med allt det högtidliga. Jag minns bara tandvärk. När vi kom hem fick jag lägga snus på tanden. Jag vet inte vad som var värst, snuset eller tandvärken. Men efter det har jag inte varit förtjust i sirap. Så flottningens avslutningshögtid det är för mig ett minne av tandvärk. Och detta säger inget om hur det var med flottning. För att få kunskap om hur det gick till måste jag fråga de som var med och som minns hur det var. Därför frågar jag min granne Ingvar Eriksson som är veteran och själv har varit med och jobbat i flottningen

 

Lilla Skogsbyn och omvärlden

 Under 1940 talet började det hända en massa nya saker på Ulvsjön. Det var krig runt om Sveriges gränser och för en pojke runt 8-10 år var det mycket spännande. Man lyssnade på radionyheter om flygplan som störtat, flyktingar från våra grannländer som räddat sig till Sverige.                                                                                                       Det kom finska barn till Ulvsjön, vilka utplacerades i olika hem. Till oss kom en flicka som hette Eila och till Näset kom hennes syster Sinikka. När första vinterkriget var slut fick de åka hem, men så började det andra kriget och då kom barnen över igen.

 Sedan dök det upp norrmän, de flydde från tyskarna över gränsen och fjället, en del hamnade i Hällsjön. Där hade SCA en stor barack uppsatt. Ett tjugotal unga norrmän blev inkvarterade där, hade väl någon typ av skogsarbete. Dom hämtade mjölken här hos oss, så vi blev bekanta. På julafton bjöds alla till varsin gård för att fira jul.                           Det var olika yrkesgrupper där, studerande och idrottskillar. På planen (lägdan) nedanför Nores spelade vi fotboll och norrmännen började komma dit och spela. Det var många roliga duster där. Vi som var knattar var ju inte med i ”landskamperna”, men det skulle ju vara åskådare också. Det roliga var att det fanns ynglingar i byn i samma ålder som norrmännens, så det blev ganska jämna kamper.


Det var väl så nära den lilla skogsbyn kom våra grannländer och ett minne för livet blev det.

 

Ingvar Eriksson

 

AKTUELLT

 

Om du vill bli medlem

Meddela ditt namn, adress, tfn.nr och ev. mailadress till nån av styrelsemedlemmarna ( se under fliken "Föreningen",

Medlemskapet kostar 60 kr/år och betalas till PG 1321844-1 eller Swish 070-358 0280

VÄLKOMMEN !

 

 

 

Nyhetsbrev

Länkar